Halva kvällen har ägnats åt idol, har inte riktigt följt idol hela vägen, inte ett enda år faktiskt. Håller mig mest till auditionerna & finalen! Knappt.
Och vart ska jag börja? Jo, det är ju såhär att jag är inge vidare duktig på att gråta till filmer, sånger etc. Även om jag känner väldigt mycket med vissa filmer, sånger & bilder så är det sällan någon tår som ger sig till synes. Erkänner att jag blivit lite blödigare med åren men det där kommer i perioder det där. 
Amanda vann, vilket enligt mig var självklart - Robin är bra men hans röst har inte berört mig alls sen auditionerna (hade inte vetat det om jag inte sett alla dessa snabbresuméer). Amanda är grym, gillar hennes stil men lär erkänna att hennes pudelfrisyr inte var den snyggaste jag sett!

Men iallafall, när hon vann så klev hon ut mot publiken och började gråta..
Jag sitter ihopkrupen med en popcornskål och helt plötsligt bubblar de till i halsgropen och jag uppfattar inte riktigt om det var ett popcorn som satt sig på tvären för en millisekund eller om det var jag som höll på att börja grina. Sen klev familjen upp på scenen och det blev kramkalas - då hände samma igen och först då, när några tårar for ner för kinden, förstod jag. Hade jag släppt ut krokodiltårarna så hade det blivit mer blött i vardagsrummet än vad det är i tjärnsjön.

Nu var ju hennes tårar, glädjetårar. De vet jag inte om mina var. Jag trivs jättebra med livet, bortsett ifrån vissa hemska saker som jag helt enkelt fått lära mig att leva med. När min fina farmor gick bort rycktes många av dessa gamla sår upp igen, alla dessa "sår" som jag nu fått proffesionell hjälp med. Har fått prata med en helt fantastisk terapeut 1-2ggr i månaden sen ett tag tillbaka och idag var det sista gången. Där har tårarna har varit lika välkomna som skratten och jag kommer att sakna den där sköna känslan som kommer efteråt.
Tackar idol-Amanda får tårarna ikväll, fan va skönt att gråta "bara sådär" också!